Februari
Febrari stundar, en månad som innebär kontraströntgen av livmoder, förhoppningsvis bort operation av moderkake biten, hysterskopi, efterkontroll på MVC och det värsta av allt minnesstund för Krigarn ❤️ Det kommer bli en hemsk månad men jag hoppas på en del svar och lite ro i själen efter minnesstunden.. Just nu känns det fruktansvärt att vår skatt ligger ensam och väntade på krematoriet, han behöver också få ro och frid tillsammans med alla våra andra saknade där borta i nangijala 😔
Over and Out
Värdelös!
Det värker i mig, varför varför kunde jag inte skydda mitt barn, varför varför kunde jag inte hjälpa mitt barn så som mammor ska, det smärtar så att jag inte kunde rädda honom eller hjälpa honom...:(
Over and Out
Smärta
Tror att sorgen och smärtan är påväg in i ett annat skeende... Helt plötsligt hugger det till i hjärtat, som om nån tar tar en kniv, hugger och vrider om, ja jag inbillar mig att det är så det känns att bli knivhuggen fast jag upplever smärtan psykiskt och inte fysiskt... Jag kommer på mig själv göra vardagliga saker och inte tänka på Krigarn just i den lilla lilla studen, men när jag kommer på mig själv så får jag så dåligt samvete och bara nu när jag skriver om det så får jag en klump i halsen, vad är jag för en mamma som inte tänker på mitt barn.... Innan så fanns han där jämt hela hela tiden i mina tankar....En del av mig vill föralltid vara där jag är nu i sorgen, bara för att minnena nu är så färska och levande, min älskade ängel om du bara visste vad du berikat mitt hjärta med obeskrivlig kärlek bara för dig, jag saknar dig så....
Over and Out
Hela Förlossningsberättelsen
Nu har jag satt ihop alla delarna till en hel istället, detta är mest för min egen skull då det är lättare och läsa ett inlägg istället för flera....
På patienthotellet den 20/12 på morgonen när jag torkar mig efter att varit på toaletten är det en hel del slem på pappret, jag reflekterar inte så mkt över det då då allt varit upp och ner med mig och min kropp med tanke på vattenagången, i efterhand så har jag förstått att det mest troligt var slemproppen. Dagen rullar på, vi väntar under eftermiddagen besök av Johanna och Fidde. Jag har under dagen inga direkt annorlunda sammandragningar dock värker ryggen litegrann. Kvällen kommer och Pussen lämnar mig för att åka hem och fixa och dona lite, och packa inför julen som jag skulle få permission över eftersom Krigaren och jag skött oss så bra sedan vi kom till Lund :) När det är dags att sova minns jag att det var lite jobbigt och ligga ner men inte alls så farligt, men jag vaknade ett par gånger under den natten.
På morgon den 21/12 när jag torkar mig är det lite lite slem men oxå lite blod på pappret, jag visar Pussen, har för mig i att vi spekulerar i om det kan ha vart slemproppen som gick dels igår dels idag men vi gör inte nån större affär av det eftersom jag inte har ont... Söndagen rullar på med samma känningar som på lördagen...Natten till måndagen däremot börjar det göra ont, jag vaknar vid flera tillfällen och försöker andas mig igenom det onda, det går bra och jag somnar om i korta stunder.
Måndag den 22/12 jisses nu är det jobbigt, dock förstår jag inte alls att det är värkar jag har... Jag går ner och äter frukost i matsalen på patienthotellet, det trycker och värker på vänster sida i mage och rygg så det är rätt jobbigt och sitta ner.. Väl uppe på rummet igen gör det ont omvartannat, jag försöker hitta ställningar att sitt ligga i sängen för att det ska gå ok, jag missbrukar flera avsnitt av Bron, men måste ibland pausa för att andas när det gör ont... Jag tänker att om det fortfarande gör så ont när Pussen kommer vid tre så får vi ringa förlossningen.
Pussen kommer och ja det gör ju fortfarande ont så jag ringer till förlossningen och vi får komma in. Väl inne på förlossningen får vi vänta en stund och jag minns att jag inte kan sitta ner för det gör så ont i ryggen och vänster sida på magen, vi blir sedan insläppta i ett rum och uppkopplande på CTG. Krigarns hjärtljud är bra de försvinner dock vid varje värk jag har.... Minns att barmorskan sa att jag hade sammandragningar, blev nästan arg då sammandragningar nja det hade jag haft innan och detta var inte i närheten av en sammandragning... Efter ca en timme så får vi ett övernattningsrum på förlossningen, till min stora lättnad finns det en säng till Pussen oxå. Eftersom jag har så ont och vi endast befann oss i vecka 24+6 så får jag en brickanylspruta vid 16 tiden detta för att skjuta upp eventuell förlossning, detta har jag dock förstått i efterhand, tänlite då att bricanylen gör så att förlossningen skjuts minst en vecka... Vid 18 tiden kommer läkaren, barnmorskan och undersköterskan in, läkaren undersöker mig med ultraljud på magen och vaginalt ultraljud för att bilda sig en uppfattning om läget, livmodertappen är stängd men han ser ngt till vänster i livmodern som han inte vet hur han ska tolka, han förklarar att det kan vara så att det är blod ansamling, eller att om man är omföderska kan man vara lite öppen, vi fick inga klara svar....Läkaren ordinerar brickanylspruta för att förhala förlossningen och han säger även att antibiotika ska ges i tre omgångar inravöst. Barnmorskan menade på att bricanylen hjälper mot värkarna Max 1,5 timme, visst kom smärtan tillbaka efter typ två timmar men den var ändå uthärdlig så jag bad inte om nästa brickanylspruta förrän vid 22. Därefter somnar Pussen och jag försöker sova men sover väldigt dåligt den natten, vaknar av och till och måste vända mig och har en del värkar, vid ca 03,30 är smärtan jobbig igen så jag ringer på barnmorskan som kommer och ger en ny brickanylspruta. Jag kan somna igen och sover tills runt 8 då barnmorskan kommer för att ge antibiotika igen.
Eftersom jag och Krigarn skött oss exemplariskt innan allt detta drog igång hade vi blivit inbokade på flera undersökningar under tisdag förmiddag den 23/12, detta för att vi om allt fortfarande såg ok ut skulle få permission över Jul. Så klockan 9,30 var första undersökningen uppe på ultraljud, usch det var hemskt minns jag dels får vi ju sitta där med en massa andra lyckliga föräldrar och deras magar dels så kommer ju jag rullands in i väntrummet i rullstol iklädd mitt tjusiga sjukhusband och halvt om halvt sjukhusklädd, ja ni förstår ju hur folk tittad, som en apa på zoo kände jag mig... Först ut var tillväxt ultraljud och mätning av fostervatten, läget med fostervattnet var ju oförändrat, fanns bara lite, Krigarn hade växt på sig fint sen sist både på lårbenet, huvudet och magen som de mäter, vikten hade även den ökat, men det var som vanligt svårt att ge några exakta mått pga av fostervatten bristen. Dock sa ba rnmorskan sa att bröstkorgen såg liten ut, i vanliga fall skulle bröstkorgen rymma tre hjärtan, men Krigarns rymde troligen bara ett. Efter det ultraljudet hamnade vi återigen i det fruktansvärda väntrummet, klockan började närma sig 10,30, nu var värkarna (jag förstår ju fortfarande inte att det är riktiga värkar) tillbaka var svårt att sitta i stolen och det gjorde ont i vänster sida på magen och i ryggen.... Vi får vänta nästan en timme på att komma in på blodflödes ultraljud. Väl inne går det bra, vi får pausa lite i bland för jag få ont, men allt ser bra ut.
Väl nere på förlossningen igen väntar vi på att läkaren (annan läkare än på måndagen) ska komma och ge oss en sammanfattning av vad som framkommit av undersökningarna. Men det kommer ingen läkare istället kommer barnmorskan, hon meddelar att läget är oförändrat och att vi får gå tillbaka till patienthotellet... Det känns inte alls rätt läkaren igår hade ju en helt annan plan, vi ber att få prata med läkaren, barnmorskan försvinner iväg. Efter en stund kommer hon tillbaka, och säger alltså jag kan förmedla vad läkaren säger ordagrant, ok tänker vi och hon upprepar samma sak som innan. Sedan frågar jag efler den sista antibiotika dosen som jag skulle få vid 12, men den är inge längre aktuell pga att mitt CRP inte är så högt. Sedan säger hon att om läget förändras eller om du får annan smärta får ni självklart komma hit igen. Allt känns så märkligt, jag har ju ont och nu gällde plötsigt inte de beslut som läkaren under måndagen fattade. Vi begav oss tillbaka till patienthotellet strax efter 12.
Det serveras nu lunch i matsalen så jag sätter mig för att äta, svårt för värkarna kommer och jag får sitta på höger skinka och luta mig lite åt höger med koppen för det värker på bra på vänster sida. Skulle tro att jag är tillbaka på rummet runt strax inna 13. Väl tillbaka på rummet, ringer telefonen, det är Ultraljuds avdelningen som ringer, de vill att vi ska komma in på en gång för undersökning. Jag som trott att alla undsättningar gjorts under FM, Oskar hämtar rullstolen och jag fasar för och sitta i den pga värken i vänstersida mage och rygg. Tillbaka i väntrummet med alla lyckliga blivande föräldrar, jippi och nu med ännu mer smärta.... Vi får komma in runt 13,30, det är dags för vaginalt ultraljud och check av livmodertappen, det gjorde så ont o sitta ner i gynstolen, och att ha benen uppe i "gynposition" ska vi inte tala om.... Jag ska erkänna att jag nu märker att jag har minnesluckor av som hände under den undersökningen. Minns att läkaren tittade med ultraljud utanpå magen och såg precis som läkaren igår det där oidentifierbara, hon trodde möjligtvis att det kunde vara en till livmodertapp. Hon gick in med vaginaltulraljud för att få en bättre bild, men hon blev mest mer förvirrad, hon spekulerade en del i vad det kunde vara men jag minns inte vad hon sa. Kommer ihåg att hon frågade om hon fick gå in med handen och känna vilket hon fick och gjorde, dock kom hon inte åt då Krigarn låg åt det hållet och den andra livmodertappen troligen låg högt upp om det fanns en till. Minns att hon innan vi gick därifrån sa att vi får kolla mer på fredag och se om det ser annorlunda ut då.
Väl tillbaka på Patienthotellet vid 14 gör det ont mest hela tiden, försöker andas och ta det lugnt men det hjälper inte, försöker prova olika positioner för att lindra smärtan men hittar igen.... Pussen säger här att vi kanske skulle ta och ringa förlossningen, mitt svar blir nej, smärtan är ju den samma bara lite oftare...Runt 14,30 bestämmer jag mig för att duscha oyes äntligen ngt som gör smärtan uthärdlig, ibland får jag pausa och andas, står i duschen i 1,5 timme... Efter duschen är smärtan hemsk, den samma men nu ofta ofta, vet att Pussen sagt i efterhand att smärtan kom varannan minut. Pussen säger nää nu ringer jag, och han ringer förlossningen, förklarar läget och sköterskan hör mitt skrik mitt i en värk och frågar om det var från mig, hon säger ok, kom ni nu på en gång. Pussen går ner och hämtar rullstol, jag är nästan gråtfärdig nu, jag kan inte sitta för det värker ngt fruktansvärt, häver upp mig på högerkanten på rullstolen för att klara av resan bort till förlossningen.
Väl framme på förlossningen strax innan 17 får vi ett rum på en gång, det har varit skiftbyte på personalen så barnmorskan och läkaren från i förmiddags är inte längre kvar. Vi får en fantastisk undersökerska Camilla och en ännu mer fantastisk barnmorska Stina. Jag har så ont så de sätter brickanylspruta på en gång och smärtan avtar en hel del, efter det så kommer doktorn in, Paris, han ska göra en gynundersökning för att kolla livmodertappen, han hinner nästan inte påbörja undersökningen förrrän han får avsluta och säger då, jag ser huvudet bebisen är på väg. Nu brister det, tårarna rinner, visst ville jag inte att Krigarn skulle komma nu men d kändes så skönt att veta att all den smärta jag upplevt inte bara var lite sammandragningar eller påhitt från mig....
Strax där på fylls rummet av folk, teamet från neonatalavdelningen kommer in och riggar för att ta hand om vår skatt när han kommer ut. Stina berättar att det under förlossningen kommer vara mycket folk som kommer och går, hon säger även att det var bra att bricanylsprutan sattes då det gav neo en chans att förbereda sig. Värkarna har avtagit, men kommer tillbaka runt 17,40, jag minns att Stina frågade om jag ville ha lustgas, men jag kände mig väldigt vid medvetande och hade på något konstigt vis energi och ork så jag tackade nej. Under första timme så coachade Camilla och Stina mig när och hur jag skulle krysta (som när man är hård i sa dem minns jag Hahah) och andas, de pratade om att jag kommer känna när jag vill krysta, vilken jag inte gjorde, de sa även att jag skulle känna ett väldigt tryck nedåt, och ja det gjorde jag väl men inte alls i närheten den smärtan jag upplevt under dagen eller gårdagen... Vid 18,40 tiden minns jag att det blir jobbigt på ett helt annat sätt, jag kände mig svimfärdig och blev jättevarm, Pussen baddade mig med en kall handduk som han skiftade mellan pannan och bröstet. Jag vet att jag sa nä nu orkar jag inte mer, nu slutar vi, men det gick tydligen inte för sig och ge upp,så efter det så kämpade vi tillsammans Pussen, Camilla och Stina peppade som bara den. Tillslut kom han 19,35 är han född vår Krigare, han levde men han skrek inte, något som jag redan var införstådd i att han inte skulle göra pga lungorna. Lyckan i att vår bebis levde och att jag fött ut honom ja det finns inga ord i världen som kan beskriva känslan. Neonatal läkarma tog honom direkt, lindade in honom i plast för att hålla värmen och påbörjade försökt att få luft i hans lungor. Under tiden försökte Stina få ut moderkakn, genom att dra i navelsträngen, trycka mig på magen och peppa mig till och krysta ut den. Jag krystade för kung och fosterland, men den kom inte ut. Det finns en procedur på tio minuter för att försöka rädda bebisen och få den och andas för efter det tar hjärnan för mycket skada, krigarns lungor svarade inte på hjälpen. Läkaren lade Krigarn på mitt bröst och sa, tyvärr eller nej jag minns inte vad hen sa. Men att det inte gick att hjälpa vår skatt minns jag iallafall, den smärtan den fruktavärtda smärtan från att vara så obeskrivligt lycklig till att vara så obeskrivligt ledsen den är ond. Han fick ligga på mitt bröst, och vi tog kort, luktade, klappade, och beskådade varenda millimeter av honom, han var perfekt, han hade min näsa och Pussens mun vår skatt. Strax innan 20,30 sa Stina som kämpat med att försöka få ut moderkakan återigen att moderkakan inte kommer ut, troligen har den inte förstått att Krigran har kommit ut då jag har en delad livmoder och Krigarn legat i vänster rum och moderkakan i höger.. Usch och fy, vad arg och ledsen jag blev, räckte det inte med allt vi just gått igenom, jag var ju dessutom livrädd för och sövas (aldrig blivit sövd)... Strax efter 20,30 minns jag att Krigarn tog de sista andetagen där på mitt bröst, vårt hjärta....:( Paris kom in vid 20,45 och sa att vi måste ner på operation nu, Pussen fick ta Krigarn. Och jag minns att jag sa hoppas vi ses sen till honom, fy faro så elakt men jag var inte vid mina sinnes fulla bruk och livrädd för och sövas. Stackars min Pussen som blev lämnad kvar i rummet då det snabbt tömdes på folk och mig, med vår son i knät oroandes för om jag skulle vakna upp igen...
Komplikationer uppstod under operationen så den tog längre tid, Paris kunde inte komma in med handen och lossa moderkakan så han fick skära sönder den i flera delar, tyvärr så fick han inte ut allt så jag har en bit på ca 3*3 cm kvar i livmodern.
Uppvaket gick iaf snabbt och bra så jag fick komma upp till förlossningen snabbt igen var där vid 23,30, minns inte något av den natten... Julafton kom och vi fick ha Krigarn hos oss hur mycket vi ville, det hade vi oxå, jag blev kontrollerad en del under dagen för att se om jag återhämtade mig ok, allt var under omständigheter ok med min kropp. Juldagen kom, och vi sa ett sista farväl till vår son, jag minns inte vad jag sa till honom mer än att det var värsta jag gjort i hela mitt liv, var så sjukt overklig oxå...
Ja det var det det gott folk, fy bubblan så jobbigt det var och skriva min förlossningsberättelse men skönt att den finns svart på vitt nu.
Over and Out!
Svar på kommentarer
Gjorde just en upptäckt, ni kan inte se det jag svarat på kommentera ni skrivit för det är samma färg som bakgrunden 😩 Men jag har iallafall svarat, och jag tycker det är mycket trevligt med kommentarer så ni inte tror något annat 😊 Ska ifortsättingen svara på era kommentarer med en ny kommentar, eller om det finns något duktig själ som vet hur man löser problemet? Jag har suttit och försökt läsa i kodmallar, och stilmallen men blir inte klok på det 😳
Over and Out!
Förlossningsberättelse Del 4
Och nu kommer den sista delen av min Förlossningsberättelse, hur den 23/12-14 fortsatte....
Väl framme på förlossningen strax innan 17 får vi ett rum på en gång, det har varit skiftbyte på personalen så barnmorskan och läkaren från i förmiddags är inte längre kvar. Vi får en fantastisk undersökerska Camilla och en ännu mer fantastisk barnmorska Stina. Jag har så ont så de sätter brickanylspruta på en gång och smärtan avtar en hel del, efter det så kommer doktorn in, Paris, han ska göra en gynundersökning för att kolla livmodertappen, han hinner nästan inte påbörja undersökningen förrrän han får avsluta och säger då, jag ser huvudet bebisen är på väg. Nu brister det, tårarna rinner, visst ville jag inte att Krigarn skulle komma nu men d kändes så skönt att veta att all den smärta jag upplevt inte bara var lite sammandragningar eller påhitt från mig....
Strax där på fylls rummet av folk, teamet från neonatalavdelningen kommer in och riggar för att ta hand om vår skatt när han kommer ut. Stina berättar att det under förlossningen kommer vara mycket folk som kommer och går, hon säger även att det var bra att bricanylsprutan sattes då det gav neo en chans att förbereda sig. Värkarna har avtagit, men kommer tillbaka runt 17,40, jag minns att Stina frågade om jag ville ha lustgas, men jag kände mig väldigt vid medvetande och hade på något konstigt vis energi och ork så jag tackade nej. Under första timme så coachade Camilla och Stina mig när och hur jag skulle krysta (som när man är hård i sa dem minns jag Hahah) och andas, de pratade om att jag kommer känna när jag vill krysta, vilken jag inte gjorde, de sa även att jag skulle känna ett väldigt tryck nedåt, och ja det gjorde jag väl men inte alls i närheten den smärtan jag upplevt under dagen eller gårdagen... Vid 18,40 tiden minns jag att det blir jobbigt på ett helt annat sätt, jag kände mig svimfärdig och blev jättevarm, Pussen baddade mig med en kall handduk som han skiftade mellan pannan och bröstet. Jag vet att jag sa nä nu orkar jag inte mer, nu slutar vi, men det gick tydligen inte för sig och ge upp,så efter det så kämpade vi tillsammans Pussen, Camilla och Stina peppade som bara den. Tillslut kom han 19,35 är han född vår Krigare, han levde men han skrek inte, något som jag redan var införstådd i att han inte skulle göra pga lungorna. Lyckan i att vår bebis levde och att jag fött ut honom ja det finns inga ord i världen som kan beskriva känslan. Neonatal läkarma tog honom direkt, lindade in honom i plast för att hålla värmen och påbörjade försökt att få luft i hans lungor. Under tiden försökte Stina få ut moderkakn, genom att dra i navelsträngen, trycka mig på magen och peppa mig till och krysta ut den. Jag krystade för kung och fosterland, men den kom inte ut. Det finns en procedur på tio minuter för att försöka rädda bebisen och få den och andas för efter det tar hjärnan för mycket skada, krigarns lungor svarade inte på hjälpen. Läkaren lade Krigarn på mitt bröst och sa, tyvärr eller nej jag minns inte vad hen sa. Men att det inte gick att hjälpa vår skatt minns jag iallafall, den smärtan den fruktavärtda smärtan från att vara så obeskrivligt lycklig till att vara så obeskrivligt ledsen den är ond. Han fick ligga på mitt bröst, och vi tog kort, luktade, klappade, och beskådade varenda millimeter av honom, han var perfekt, han hade min näsa och Pussens mun vår skatt. Strax innan 20,30 sa Stina som kämpat med att försöka få ut moderkakan återigen att moderkakan inte kommer ut, troligen har den inte förstått att Krigran har kommit ut då jag har en delad livmoder och Krigarn legat i vänster rum och moderkakan i höger.. Usch och fy, vad arg och ledsen jag blev, räckte det inte med allt vi just gått igenom, jag var ju dessutom livrädd för och sövas (aldrig blivit sövd)... Strax efter 20,30 minns jag att Krigarn tog de sista andetagen där på mitt bröst, vårt hjärta....:( Paris kom in vid 20,45 och sa att vi måste ner på operation nu, Pussen fick ta Krigarn. Och jag minns att jag sa hoppas vi ses sen till honom, fy faro så elakt men jag var inte vid mina sinnes fulla bruk och livrädd för och sövas. Stackars min Pussen som blev lämnad kvar i rummet då det snabbt tömdes på folk och mig, med vår son i knät oroandes för om jag skulle vakna upp igen...
Komplikationer uppstod under operationen så den tog längre tid, Paris kunde inte komma in med handen och lossa moderkakan så han fick skära sönder den i flera delar, tyvärr så fick han inte ut allt så jag har en bit på ca 3*3 cm kvar i livmodern.
Uppvaket gick iaf snabbt och bra så jag fick komma upp till förlossningen snabbt igen var där vid 23,30, minns inte något av den natten... Julafton kom och vi fick ha Krigarn hos oss hur mycket vi ville, det hade vi oxå, jag blev kontrollerad en del under dagen för att se om jag återhämtade mig ok, allt var under omständigheter ok med min kropp. Juldagen kom, och vi sa ett sista farväl till vår son, jag minns inte vad jag sa till honom mer än att det var värsta jag gjort i hela mitt liv, var så sjukt overklig oxå...
Ja det var det det gott folk, fy bubblan så jobbigt det var och skriva min förlossningsberättelse men skönt att den finns svart på vitt nu.
Over and Out!
Oro
Denna förbannade oron för biten på 3*3 cm av moderkakan som sitter kvar i min livmoder den är pest.... Var uppmärksam på symtom som feber, ont i magen, riklig blödning, illaluktande avslag eller sjukdomskänsla, jaha ok jag kan ju skriva under på vissa av symtomen men de kan ju oxå bero på att kroppen läker efter förslossningen är ju bara fyra veckor sedan jag födde, eller att sorgen gör så jag känner mig sjuk, och illaluktande avslag ja det luktar ju inte direkt gott.... Ohhhhh jag blir tokig, räcker det inte med allt annat som vi går igenom nu?! Kom ut nu du förbannade bit, ja det vet jag ju egentligen att du inte kommer att göra eftersom mina blodkärl försörjer dig med näring...Men låt mig bli sjuk istället då så de plockar ut biten så jag slipper lägga en massa tanke energi på den oxå....:(
Over and Out!
Förlossningsberättelse Del 3
Eftersom jag och Krigarn skött oss exemplariskt innan allt detta drog igång hade vi blivit inbokade på flera undersökningar under tisdag förmiddag den 23/12, detta för att vi om allt fortfarande såg ok ut skulle få permission över Jul. Så klockan 9,30 var första undersökningen uppe på ultraljud, usch det var hemskt minns jag dels får vi ju sitta där med en massa andra lyckliga föräldrar och deras magar dels så kommer ju jag rullands in i väntrummet i rullstol iklädd mitt tjusiga sjukhusband och halvt om halvt sjukhusklädd, ja ni förstår ju hur folk tittad, som en apa på zoo kände jag mig... Först ut var tillväxt ultraljud och mätning av fostervatten, läget med fostervattnet var ju oförändrat, fanns bara lite, Krigarn hade växt på sig fint sen sist både på lårbenet, huvudet och magen som de mäter, vikten hade även den ökat, men det var som vanligt svårt att ge några exakta mått pga av fostervatten bristen. Dock sa ba rnmorskan sa att bröstkorgen såg liten ut, i vanliga fall skulle bröstkorgen rymma tre hjärtan, men Krigarns rymde troligen bara ett. Efter det ultraljudet hamnade vi återigen i det fruktansvärda väntrummet, klockan började närma sig 10,30, nu var värkarna (jag förstår ju fortfarande inte att det är riktiga värkar) tillbaka var svårt att sitta i stolen och det gjorde ont i vänster sida på magen och i ryggen.... Vi får vänta nästan en timme på att komma in på blodflödes ultraljud. Väl inne går det bra, vi får pausa lite i bland för jag få ont, men allt ser bra ut.
Väl nere på förlossningen igen väntar vi på att läkaren (annan läkare än på måndagen) ska komma och ge oss en sammanfattning av vad som framkommit av undersökningarna. Men det kommer ingen läkare istället kommer barnmorskan, hon meddelar att läget är oförändrat och att vi får gå tillbaka till patienthotellet... Det känns inte alls rätt läkaren igår hade ju en helt annan plan, vi ber att få prata med läkaren, barnmorskan försvinner iväg. Efter en stund kommer hon tillbaka, och säger alltså jag kan förmedla vad läkaren säger ordagrant, ok tänker vi och hon upprepar samma sak som innan. Sedan frågar jag efler den sista antibiotika dosen som jag skulle få vid 12, men den är inge längre aktuell pga att mitt CRP inte är så högt. Sedan säger hon att om läget förändras eller om du får annan smärta får ni självklart komma hit igen. Allt känns så märkligt, jag har ju ont och nu gällde plötsigt inte de beslut som läkaren under måndagen fattade. Vi begav oss tillbaka till patienthotellet strax efter 12.
Det serveras nu lunch i matsalen så jag sätter mig för att äta, svårt för värkarna kommer och jag får sitta på höger skinka och luta mig lite åt höger med koppen för det värker på bra på vänster sida. Skulle tro att jag är tillbaka på rummet runt strax inna 13. Väl tillbaka på rummet, ringer telefonen, det är Ultraljuds avdelningen som ringer, de vill att vi ska komma in på en gång för undersökning. Jag som trott att alla undsättningar gjorts under FM, Oskar hämtar rullstolen och jag fasar för och sitta i den pga värken i vänstersida mage och rygg. Tillbaka i väntrummet med alla lyckliga blivande föräldrar, jippi och nu med ännu mer smärta.... Vi får komma in runt 13,30, det är dags för vaginalt ultraljud och check av livmodertappen, det gjorde så ont o sitta ner i gynstolen, och att ha benen uppe i "gynposition" ska vi inte tala om.... Jag ska erkänna att jag nu märker att jag har minnesluckor av som hände under den undersökningen. Minns att läkaren tittade med ultraljud utanpå magen och såg precis som läkaren igår det där oidentifierbara, hon trodde möjligtvis att det kunde vara en till livmodertapp. Hon gick in med vaginaltulraljud för att få en bättre bild, men hon blev mest mer förvirrad, hon spekulerade en del i vad det kunde vara men jag minns inte vad hon sa. Kommer ihåg att hon frågade om hon fick gå in med handen och känna vilket hon fick och gjorde, dock kom hon inte åt då Krigarn låg åt det hållet och den andra livmodertappen troligen låg högt upp om det fanns en till. Minns att hon innan vi gick därifrån sa att vi får kolla mer på fredag och se om det ser annorlunda ut då.
Väl tillbaka på Patienthotellet vid 14 gör d ont mest hela tiden, försöker andas och ta det lugnt men det hjälper inte, försöker prova olika positioner för att lindra smärtan men hittar igen.... Pussen säger här att vi kanske skulle ta och ringa förlossningen, mitt svar blir nej, smärtan är ju den samma bara lite oftare...Runt 14,30 bestämmer jag mig för att duscha oyes äntligen ngt som gör smärtan uthärdlig, ibland får jag pausa och andas, står i duschen i 1,5 timme... Efter duschen är smärtan hemsk, den samma men nu ofta ofta, vet att Pussen sagt i efterhand att smärtan kom varannan minut. Pussen säger nää nu ringer jag, och han ringer förlossningen, förklarar läget och sköterskan hör mitt skrik mitt i en värk och frågar om det var från mig, hon säger ok, kom ni nu på en gång. Pussen går ner och hämtar rullstol, jag är nästan gråtfärdig nu, jag kan inte sitta för det värker ngt fruktansvärt, häver upp mig på högerkanten på rullstolen för att klara av resan bort till förlossningen....
Over and Out!
Skenet bedrar
För var dag som går blir tårarna som rinner ner för mina kinder färre.... Men jag känner mig som en robot, min kropp gör saker på rutin, så utanpå upplevs jag nog ganska mycket som vanligt, men inuti inuti är sorgen, smärtan och tomheten övermäktig, det gör så fruktansvärt ont....
Våran fina älskade perfeka son, varför fick du inte stanna hos oss? Jag och din pappa har längtat efter dig så länge och vi var så redo för att få dela vårt liv med dig, vem fan är det som bestämmer folks öden, fy fan!
Over and Out! M
Dagens tanke
Allas liv fortsätter i samma takt och spår medan vårt liv aldrig mer blir det samma....
Over and Out!
Millisekund
Den millisekund när jag vaknar på morgonen och tror att det senaste fyra månaderna är en hemsk mardröm och att allt är som innan igen, den känslan att allt är som vanligt igen den är obeskrivlig... Den är så levande och obetalbar om så bara för en millisekund, kommer livet någonsin kännas så igen?! Jag tvivlar.....
Over and Out!!!
Min förlossningsberättelse Del2
Här kommer fortsättningen...
Fortfarande kvar på patienthotellet den 21/12, denna morgon när jag torkar mig är det lite lite slem men oxå lite blod på pappret, jag visar Pussen, har för mig i att vi spekulerar i om det kan ha vart slemproppen som gick dels igår dels idag men vi gör inte nån större affär av det eftersom jag inte har ont... Söndagen rullar på med samma känningar som på lördagen...Natten till måndagen däremot börjar det göra ont, jag vaknar vid flera tillfällen och försöker andas mig igenom det onda, det går bra och jag somnar om i korta stunder.
Måndag den 22/12 jisses nu är det jobbigt, dock förstår jag inte alls att det är värkar jag har... Jag går ner och äter frukost i matsalen på patienthotellet, det trycker och värker på vänster sida i mage och rygg så det är rätt jobbigt och sitta ner.. Väl uppe på rummet igen gör det ont omvartannat, jag försöker hitta ställningar att sitt ligga i sängen för att det ska gå ok, jag missbrukar flera avsnitt av Bron, men måste ibland pausa för att andas när det gör ont... Jag tänker att om det fortfarande gör så ont när Pussen kommer vid tre så får vi ringa förlossningen.
Pussen kommer och ja det gör ju fortfarande ont så jag ringer till förlossningen och vi får komma in. Väl inne på förlossningen får vi vänta en stund och jag minns att jag inte kan sitta ner för det gör så ont i ryggen och vänster sida på magen, vi blir sedan insläppta i ett rum och uppkopplande på CTG. Krigarns hjärtljud är bra de försvinner dock vid varje värk jag har.... Minns att barmorskan sa att jag hade sammandragningar, blev nästan arg då sammandragningar nja det hade jag haft innan och detta var inte i närheten av en sammandragning... Efter ca en timme så får vi ett övernattningsrum på förlossningen, till min stora lättnad finns det en säng till Pussen oxå. Eftersom jag har så ont och vi endast befann oss i vecka 24+6 så får jag en brickanylspruta vid 16 tiden detta för att skjuta upp eventuell förlossning, detta har jag dock förstått i efterhand, tänlite då att bricanylen gör så att förlossningen skjuts minst en vecka... Vid 18 tiden kommer läkaren, barnmorskan och undersköterskan in, läkaren undersöker mig med ultraljud på magen och vaginalt ultraljud för att bilda sig en uppfattning om läget, livmodertappen är stängd men han ser ngt till vänster i livmodern som han inte vet hur han ska tolka, han förklarar att det kan vara så att det är blod ansamling, eller att om man är omföderska kan man vara lite öppen, vi fick inga klara svar....Läkaren ordinerar brickanylspruta för att förhala förlossningen och han säger även att antibiotika ska ges i tre omgångar inravöst. Barnmorskan menade på att bricanylen hjälper mot värkarna Max 1,5 timme, visst kom smärtan tillbaka efter typ två timmar men den var ändå uthärdlig så jag bad inte om nästa brickanylspruta förrän vid 22. Därefter somnar Pussen och jag försöker sova men sover väldigt dåligt den natten, vaknar av och till och måste vända mig och har en del värkar, vid ca 03,30 är smärtan jobbig igen så jag ringer på barnmorskan som kommer och ger en ny brickanylspruta. Jag kan somna igen och sover tills runt 8 då barnmorskan kommer för att ge antibiotika igen.
fortsättning följer.....
Over and Out!!
Min Dagbok
Tänkte bara delge lite kort info till er som faktiskt läser min blogg...
Jag började blogga igen för att jag hade så många tankar och känslor kring graviditeten och vad som skulle kunna komma som jag inte visste vart jag skulle göra av. Jag är omgiven av fantastiska människor som absolut skulle lyssna, men jag är inte en person som varken vill eller orkar belasta min nära och kära med hur mycket sorgsna tankar som helst, även om de troligen inte skulle se det som en belastning.
Bloggen blev min perfekta dagbok här kändes det skönt att spy ut alla negativa och sorgsna tankar och funderingar jag hade/har. Medan min nära och kära fick/får ta del av de positiva och mer lagom sorgsna tankarna, för mig kändes det bra!
Nu har jag lagt upp min bloggadress på instagram av flera anledningar, så nu är det en liten skara som läser bloggen. Till er vill jag säga att jag inte ständigt lever i ett svart mörker av sorg utan vissa dagar är det ok och hanterbart men dessa dagar har jag inget som helst behov av att skriva så då gör jag inte det utan då lever jag så gott det går....:)
Vore kul m kommentarer, så bjussa gärna på det :)
Over and Out!
Min förlossningsberättelse Del 1
Tänkte att jag skulle skriva ner min förlossningsberättelse då det kan vara spännande för mig och gå tillbaka och läsa om den då den riktiga versionen förfinas av mitt huvud för varje dag som går.... Började skriva den för en vecka sedan men den är så låååång så delar upp den i flera delar så ni får något att läsa :)
På patienthotellet den 20/12 på morgonen när jag torkar mig efter att varit på toaletten är det en hel del slem på pappret, jag reflekterar inte så mkt över det då då allt varit upp och ner med mig och min kropp med tanke på vattenagången, i efterhand så har jag förstått att det mest troligt var slemproppen. Dagen rullar på, vi väntar under eftermiddagen besök av Johanna och Fidde. Jag har under dagen inga direkt annorlunda sammandragningar dock värker ryggen litegrann. Kvällen kommer och Pussen lämnar mig för att åka hem och fixa och dona lite, och packa inför julen som jag skulle få permission över eftersom Krigaren och jag skött oss så bra sedan vi kom till Lund :) När det är dags att sova minns jag att det var lite jobbigt och ligga ner men inte alls så farligt, men jag vaknade ett par gånger under den natten....
Fortsättning följer....
Over and Out
Kamp~Sorg
Vi fick enormt stöd från alla håll och kanter i kampen som pågick i november och december och jag är så väldigt tacksam för det!
Men när kampen övergick i sorg så blev det plötsligt väldigt tyst från folk som visat sitt stöd, varför undrar jag, vidrigt tycker jag det är... Är det för att de inte vet hur de ska bete sig eller hur de ska bemöta oss eller vad de ska säga? Men hur kan man tro att tystnaden är bättre än att inte säga, göra visa något? Nu om något så trodde jag att folk skulle vara där för oss och visa sitt stöd, men nu känns det mest som tomma lovord och vi är rätt ensamma... Ensamma i den långa långa mörka tunnel av sorg...
Over and Out
Totalt hjälplös
Det gör så fruktansvärt ont, min älskade bebis, varför varför fan ta livets förbannade prövningar!!!!!!
over and out!
Mitt hjärta
Ikväll skulle mitt lilla hjärta blivit två veckor....
Under andra omständigheter skulle det betytt att imorn skulle Pussen gå till jobbet första gången på två veckor. Två veckor skulle ha gått där vi skulle blivit en ny liten familj där våra världar aldrig mer skulle vara sig lika, förvisso kmr ju världen aldrig någonsin bli sig lik igen heller pga saknaden... Men jag menar två veckor skulle ha passerat där vi skulle levt i vår lilla bubbla, lärt känna vår lilla gosse och försökt få styr på ett helt nytt liv...
Kommer vara många datum och tillfällen resten av livet som kmr vara extra tunga och som kmr påminna mig om vad som skulle varit milstolpar i vår älskade Krigares liv <3
Over and Out.
Tom
Även om smärtan blir bättre för var dag som går så känner jag mig så fruktansvärt tom, som att jag bara är en vålnad, en kropp som lever och fungerar bara på rutin.... Hur länge ska det vara så? Kommer det kanske alltid och vara så?
Det finns en bit kvar av moderkakan i min livmoder, fan det är ett jävla skit, den ligger där och oroar, den komger troligen inte komma ut av sig själv då jag har blodkärl som förser den med näring... Men jag hoppas precis som med min älskade Krigare att det ska gå var och den komger ut, men innerst inne vet jag att hoppet ljuger så antingen kommer jag bli dålig eller så blir det operation i slutet av januari,...
Over and Out!
