Förlossningsberättelse Del 4
Och nu kommer den sista delen av min Förlossningsberättelse, hur den 23/12-14 fortsatte....
Väl framme på förlossningen strax innan 17 får vi ett rum på en gång, det har varit skiftbyte på personalen så barnmorskan och läkaren från i förmiddags är inte längre kvar. Vi får en fantastisk undersökerska Camilla och en ännu mer fantastisk barnmorska Stina. Jag har så ont så de sätter brickanylspruta på en gång och smärtan avtar en hel del, efter det så kommer doktorn in, Paris, han ska göra en gynundersökning för att kolla livmodertappen, han hinner nästan inte påbörja undersökningen förrrän han får avsluta och säger då, jag ser huvudet bebisen är på väg. Nu brister det, tårarna rinner, visst ville jag inte att Krigarn skulle komma nu men d kändes så skönt att veta att all den smärta jag upplevt inte bara var lite sammandragningar eller påhitt från mig....
Strax där på fylls rummet av folk, teamet från neonatalavdelningen kommer in och riggar för att ta hand om vår skatt när han kommer ut. Stina berättar att det under förlossningen kommer vara mycket folk som kommer och går, hon säger även att det var bra att bricanylsprutan sattes då det gav neo en chans att förbereda sig. Värkarna har avtagit, men kommer tillbaka runt 17,40, jag minns att Stina frågade om jag ville ha lustgas, men jag kände mig väldigt vid medvetande och hade på något konstigt vis energi och ork så jag tackade nej. Under första timme så coachade Camilla och Stina mig när och hur jag skulle krysta (som när man är hård i sa dem minns jag Hahah) och andas, de pratade om att jag kommer känna när jag vill krysta, vilken jag inte gjorde, de sa även att jag skulle känna ett väldigt tryck nedåt, och ja det gjorde jag väl men inte alls i närheten den smärtan jag upplevt under dagen eller gårdagen... Vid 18,40 tiden minns jag att det blir jobbigt på ett helt annat sätt, jag kände mig svimfärdig och blev jättevarm, Pussen baddade mig med en kall handduk som han skiftade mellan pannan och bröstet. Jag vet att jag sa nä nu orkar jag inte mer, nu slutar vi, men det gick tydligen inte för sig och ge upp,så efter det så kämpade vi tillsammans Pussen, Camilla och Stina peppade som bara den. Tillslut kom han 19,35 är han född vår Krigare, han levde men han skrek inte, något som jag redan var införstådd i att han inte skulle göra pga lungorna. Lyckan i att vår bebis levde och att jag fött ut honom ja det finns inga ord i världen som kan beskriva känslan. Neonatal läkarma tog honom direkt, lindade in honom i plast för att hålla värmen och påbörjade försökt att få luft i hans lungor. Under tiden försökte Stina få ut moderkakn, genom att dra i navelsträngen, trycka mig på magen och peppa mig till och krysta ut den. Jag krystade för kung och fosterland, men den kom inte ut. Det finns en procedur på tio minuter för att försöka rädda bebisen och få den och andas för efter det tar hjärnan för mycket skada, krigarns lungor svarade inte på hjälpen. Läkaren lade Krigarn på mitt bröst och sa, tyvärr eller nej jag minns inte vad hen sa. Men att det inte gick att hjälpa vår skatt minns jag iallafall, den smärtan den fruktavärtda smärtan från att vara så obeskrivligt lycklig till att vara så obeskrivligt ledsen den är ond. Han fick ligga på mitt bröst, och vi tog kort, luktade, klappade, och beskådade varenda millimeter av honom, han var perfekt, han hade min näsa och Pussens mun vår skatt. Strax innan 20,30 sa Stina som kämpat med att försöka få ut moderkakan återigen att moderkakan inte kommer ut, troligen har den inte förstått att Krigran har kommit ut då jag har en delad livmoder och Krigarn legat i vänster rum och moderkakan i höger.. Usch och fy, vad arg och ledsen jag blev, räckte det inte med allt vi just gått igenom, jag var ju dessutom livrädd för och sövas (aldrig blivit sövd)... Strax efter 20,30 minns jag att Krigarn tog de sista andetagen där på mitt bröst, vårt hjärta....:( Paris kom in vid 20,45 och sa att vi måste ner på operation nu, Pussen fick ta Krigarn. Och jag minns att jag sa hoppas vi ses sen till honom, fy faro så elakt men jag var inte vid mina sinnes fulla bruk och livrädd för och sövas. Stackars min Pussen som blev lämnad kvar i rummet då det snabbt tömdes på folk och mig, med vår son i knät oroandes för om jag skulle vakna upp igen...
Komplikationer uppstod under operationen så den tog längre tid, Paris kunde inte komma in med handen och lossa moderkakan så han fick skära sönder den i flera delar, tyvärr så fick han inte ut allt så jag har en bit på ca 3*3 cm kvar i livmodern.
Uppvaket gick iaf snabbt och bra så jag fick komma upp till förlossningen snabbt igen var där vid 23,30, minns inte något av den natten... Julafton kom och vi fick ha Krigarn hos oss hur mycket vi ville, det hade vi oxå, jag blev kontrollerad en del under dagen för att se om jag återhämtade mig ok, allt var under omständigheter ok med min kropp. Juldagen kom, och vi sa ett sista farväl till vår son, jag minns inte vad jag sa till honom mer än att det var värsta jag gjort i hela mitt liv, var så sjukt overklig oxå...
Ja det var det det gott folk, fy bubblan så jobbigt det var och skriva min förlossningsberättelse men skönt att den finns svart på vitt nu.
Over and Out!
Ordet är ditt
Så här skrev: Anette
Sandra..... 😔😪 Det finns inga ord.....så fruktansvärt orättvist....
Stooor kram! ❤️
Trackback
