Sponge

Finns inte ord till att beskriva känslorna som åker runt i min kropp... Dan före dan, en dag jag aldrig någonsin trodde att jag skulle behöva uppleva, det gör så ont så fruktansvärt ont.... Tårarna och den ofantliga sorgen har varit så påtaglig ett par dagar, min älskade Krigare imon skulle du blivit 1 år.... Hur ska jag kunna överleva denna tidpunkten varje år? 

 

Over and Out! 

En oro som ligger och ganger är att vi börjar närma oss samma vecka i graviditeten som när allt fostervatten försvannMm Krigarn....Jag försöker vifta bort tankarna, fast jag egentligen vet att jag bör tänka och känna dem för att inte stänga inne...Men jag är rädd o orolig nu igen, har varit lugnt ett par veckor men eftersom ingen kunde säga säkert varför fostervattnet försvann så är känslan av att det faktiskt kan hända igen så stor :(

 

over and Out! 

Så kom den, dagen som vi väntat på, plusset på Stickan var där... Vad hände hur hände det, ja det vet jag ju svaret på egentligen men det känns bara så himla konstigt på någon sätt, jag kan inte riktigt sätta fingret på det... Jag trodde att jag skulle vara överlycklig, leva som på små rosa moln, men jag känner mig avtrubbad, jag har så svårt att tro att vi ska få en lilla syskon till Krigarn... Missförstå mig inte jag är ju jätteglad för det lilla miraklet självklart! 

 

Jag är nästan helt övertygad om att vi blev gravida med krämen progrestonall som är en bioidentisk progrestron kräm. Jag har ju alltid haft så sjukt ont vid ägglossning men egentligen aldrig några direka ägglossningsflytningar i samband eller alls i cykeln för den delen... Så kanske är det så att jag inte alltid har ägglosning? Men i början på augusti började jag smörja med krämen och fick redan efter ett par dagar väldig smärta som vanligt vid ägglsossning o efter ett par dagar så kom det ägglossningsflytningar. Så vi var väldigt aktiva då trots att det egentligen inte var under de bestämda dagarna i cykeln som vi skulle vara aktiva för att bli gravida.... 

 

Fredag 4/9-2015, vi är lediga för att vi ska åka upp till Sthlm i helgen, mensen är efter mina egna beräkningar 1-4 dagar sen så jag tänker att jag ska testa mig innan vi åker. Testar, får ett svagt svagt plus,går in till Pussen som fortfarande ligger kvar i sängen och visar, jag minns inte ens hans reaktion, vi är rätt ställda båda två kan man säga.... Vi har svårt att tro att det är på riktigt, så jag testar med ett test till, det testet ger ett starkare plus, vi har ju inte känt ngt på oss som vi gjorde förra gången, ja vi är chockade men så lyckliga. 

 

Framtiden är oviss så vi behöver alla tankar och energi vi kan få, herregud hur ska vi kunna reda ut denna resan utan att bli helt knäppa 😳

 

Over And Out!

Jag gråter och mitt hjärta blöder för att imon är dagen då vi plussade, dagen vi så länge väntat på, äntligen skulle vi få bli föräldrar till en liten pojke (vi kände det på oss så fort vi såg strecket), jag gråter för att det gör så ont att Krigarn fattas oss, jag gråter för att sommaren varit urkass vädermässigt, jag gråter för att vi inte blivit gravida för med ett litet syskon, jag gråter för att min jävla sköldkörtel krånglar hela tiden, jag gråter för allt, varför kan inte jag få må bra o få bli mamma... Jävla tårar ger mig inga svar!!

 

Over and Out! 

Tårarna bränner bakom ögonen varje gång jag möter en barnvagn med ett litet litet barn i..... Ibland kan jag inte hålla dem inne och när jag passerat föräldern och deras bebis så rinner de brännheta tårarna ner för min kind.... Den här sommaren skulle varit en helt annan, jag tror jag har svårt att förlika mig med och acceptera att den inte blev som den skulle... Hela våren har gått förhållandevis ok, men det är ju så ekorrhjulet snurrat och jag har inte haft tid eller ork till att känna... Men nu, nu när det är en vecka till semester då känns det än mer... Den här semestern skulle sett så annorlunda ut, men nu nej har den återigen planerats efter våra behov och önskemål, vi är bara två vi skulle vart tre, ett helt annat liv skulle vi idag leva.... Det finns ingen mening m detta! Jag har tappat den lilla lilla tron jag en gång hade...:(

 

over and out! 

Livet är så förbannat jävla sjukt, jag fattar inte hur mycket vi ska behöva utstå och klara av, jag blir så ledsen o arg... Sen i slutet av april har jag mått så dåligt igen, troligen pga sköldkörteln i kombination m sorgen som alltid finns med....  Botten en botten som är svårt att förklara för den som inte har Hypotyreos och Hashimotos är här igen, mina Tpo antikroppar är skyhöga högre än mätbart referensvärde, och det är inget som görs ngt åt.... 😡 Då de andra värdena är inom referens, men jag har ju så mycket symtom varför lyssnar de inte på mig och hur jag faktiskt mår.... Jag vill bara få må bra, i kropp och knopp (själen och hjärtat kommer för alltid vara trasigt men det får jag leva med) det kan väl inte vara för mkt begärt?! I torsdags gjordes ultraljud av sköldkörteln då jag i perioder haft svårt att andas då den svullnat, domen blev ännu en käftsmäll, de hittade en cysta, läkaren kunde inte svara på vad det var för typ av cysta finns tydligen tre olika sorter man kan ha, han var inte direkt orolig för att det var cancer men jag fick gå därifrån ovetandes, du får komma tillbaka om fyra till sex månader så får vi se vad som hänt då... Va!? Vi kan ju inte behöva leva i ovisshet i fyra till sex månader, märkligt system....  Vet ni jag är inte ens ledsen eller orolig utan helt känslokall och avtrubbad, mår mest dåligt för Pussen som köpt grisen i säcken (jag),  fan oxå han är värd så mycket mycket mer än den ständiga skit och jag borde väl ändå vara värd att få må bra!?

 

Over and Out!

Ja egentligen så borde jag må ännu mer skit om d nu det ens är möjligt... Ingen moderkaka bit som suttit kvar, utan en godartad tumör som livnärt sig och vuxit pga graviditeten m Krigarn... Troligen har mina blödningar under graviditeten berott på tumören troligen har min smärta i magen under graviditen förvärrats pga tumören.. Jag som tänkt att det var så det skulle var att vara gravid... Min hjärna skriker nej nej d är inte ok m en tumör även fastän den är godartad, men mitt hjärta och min själ, ja jag vi orkar inte mer så vi försöker se de goda i allt att tumören nu är bortplockad.. Och att min livmoder nu är ordentligt undersökt! 

 

over and out

1 vecka och 1 dag har passerat sen hystroskopi gjordes, den dagen då för 1 vecka och 1 dag sedan blev luften lite mer lätt andad, men allt jag fick var 1 vecka och 1 dag, ikväll gråter jag mig till sömns återigen. Jag får inte hålla mig över vattenytan ens för en liten stund, jag ska tryckas ner på en gång... På riktigt vad har jag gjort för att förtjäna detta? 

 

Over and Out

Imon är det äntligen dags för hysterskopin, bara två månader senare än planerat...😡 Men men inget att göra, bara att hoppas på att inget ouförutsett kommer att hända tilla dess, som gör att operatioen återigen blir uppskjuten ✊ Så imon kl 7.15 gott folk kan ni väl hålla en tumme och skicka lite extra önskan och hopp om att operationen går som jag sååååå önskar, vilket skulle innebära att det finns en mellanvägg i livmodern att ta bort, att allt ser ut som det ska i övrigt, äggstockar, äggledare, att livmoderslemhinnan ser ut som den ska för den har nämligen varit så tunn jämt 😬 Sen också en sak som jag undrat så över, hur det är med livmodertapp en eller två, fungerar båda, hittar de båda? Nu tycker jag banne mig att vi förtjänar lite medvind! 

 

Usch det är så mycket som snurrar... Tänk om de säger att det är ett rent underverk att jag ens blev gravid med Krigarn och att våra chanser att bli gravida igen är minimala... 😔

 

 

Over and Out

Det är kaos i mitt huvud, så mycket tankar och känslor som bara snurrar och snurrar 😳 Vet inte vad jag ska göra av dem och hur jag ska hantera de... Jag är arg, bitter och en massa andra otrevliga saker, nya känslor för mig, och väldigt väldigt jobbiga 😡  Jag hoppas detta är en fas som blir kortvarig för det är jobbigt för mig själv att umgås med mig sjäv... 😪

 

 

Over and Out

 

 

 

 

Det som jag går igenom nu och som jag gjort sedan den 23/12 eller ja egentligen sedan den 26/10 är det värsta och smärtsammaste en människa kan vara med om. Och ja jag vet att det inte finns något värre för att jag har förlorat min adoptiv mamma i cancer, haft en pappa som haft hjärtproblem och fått operera hjärtat, förlorat både mina mor-far föräldrar och haft en mamma som kämpat mot och vunnit över bröstcancer.  Jag är en av de starkaste personerna jag vet! Jag är en överlevare även om jag ibland tvivlat! Men bara för att jag inte ligger hemma i ett mörkt rum med täcket långt uppdraget över huvudet och fortfarande är sjukriven betyder inte att jag mår bra, är den gamla versionen av Sandra. Man kan fan inte förvänta sig att jag ska göra och vara precis som vanligt eller rättare sagt som innan, och det gör mig så ont och ledsen när det finns folk som sätter sig själv i första rummet och inte kan visa eller ha förståelse för min sorg, jag mår illa av dessa fruktansvärt egocentriska människor! Jag försöker leva med allt vad det innebär, jobba,plugga, träna och umgås med familj o vänner det är som sagt tufft nog! Önskar jag kunde säga dessa människor några sanningens ord eller trycka ctrl delete på dem, men det  går inte för kraften och energin min räcker bara till att fungera i vardagen....

 

over and Out!

Jag tittar på bilderna av dig mitt hjärta, och blir varm i hela mitt hjärta för att vi gjorde en så fantastiskt fin son 💕 Jag minns tiden då det var du o jag som ett, mina hjärna försöker förträngda det allra allra värsta, är nog mest för annars kan jag inte andas inte leva.... Jag skulle ge vad som helst för att få hålla dig igen, känna din doft, din hud mot min o ditt lilla hjärta slå, varför kunde inte ditt hjärta få fortsätta slå? 

 

Over and out

Jag är så jävla ledsen arg och ja bitter.... Här ligger jag nu i feber och halsont, varför nu varför varför kunde det inte vänta en dag till innan den slog till? Nu är operationen imon inställd,  man får nämligen inte sövas om man är sjuk... Gör inget att bli sjuk bara inte just idag...Nu går ännu mer tid, varför måste allt runt ikring hela tiden komma emellan? Har varit alldels för mkt annat skit sen Krigarn lämnade oss en massa annat hela tiden som bekymmrar, har vi lixom inte det tillräckligt med sorgen och det stora svarta mörka tomrummet som det är?

 

Over and Out!

Idag när jag ser tillbaka på allt dividerande fram och tillbaka om huruvida vi skulle avbryta graviditeten i vecka 18 eller om vi skulle Kriga tillsammans med vårt mirakel så tänker jag att jag var fruktansvärt naiv.... Jag försökte mentalt ställa mig in på hur det skulle komma att bli att leva med ett barn med de handikapp som skulle kunna bli dels om barnet föddes förtidigt dels om barnet inte utvecklats som det skulle pga avsaknaden av fostervatten. För mig var det det som var det svåra, att acceperta och försöka förstå något som jag egentligen inte alls visste vad det innebar och inte heller någonsin skulle kunna förbereda mig för... Vad jag däremot hela tiden tänkte var att om miraklet dör strax efter födseln skulle det vara vädligt väldigt sorligt men vi hade ändå då gjort allt vi kunnat, jag hade förlikat mig med det på något sätt, men nu nu när just det hände kan jag inte för min värld förstå hur jag tänkte, jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat tänka att det var så här fruktansvärt jag skulle må när jag förlorat mitt barn strax efter födseln... En bit av mig försvann med Krigarn en del som aldrig någonsin kommer läka,  jag förstod inte innan vad det innebär och bli förälder den obeskrivliga kärleken som sker från första stund, det är något ingen någonsin kan förstå om man inte är förälder.... Jag undrar hade jag gjort samma val idag?

 

 

Over and Out!

Baam, och så slog det till igen... Jag var så långt ifrån beredd, jag trodde att det skulle bli lite mer ok och hanterbart efter minnesstunden, men tji fick jag, har mått i princip lika dåligt som jag gjorde i Jul o Nyår.... Hur ska jag göra för att ta mig upp? 

 

Minnestuden var iaf väldigt vacker och sorlig men både jag och Pussen är tacksamma för att vi har så fantastiska familjer som har så mycket värme och kärlek och som skulle blivit världens bästa mor- farföräldrar morbröder och mostrar och fastrar 💕 

 

Uppläget på sermonin

 

Vi stod i en halvcirkel på bron och tände varsitt ljus, vi skickade lågan vidare tills alla ljus var tända

Jag läste dikten

Farfar sjöng, Sov du lilla videung 

Jag och Pussen tömde tillsammans ut askan i ån

Mina syskon hade köpt vita rosor som vi lade i ån efter vi släpp Krigarn fri

Farfar hade gjort en så fin barkbåt som han satte ner i ån, den reste sig varje gång den välte, den kämpande precis som vår skatt...

Vi sjöng Blinka lilla stjärna tillsammans allihopa

Vi avslutade med att ha en tyst minut

 

Vackert men så sorlig som sagt, men vår skatt vilar nu på en fantaktiskt rofylld plats ❤️

 

 

Over and Out