Sponge

"Jag fick en kommentar från en person vars väns son har en obotlig sjukdom som han inte kommer att överleva. Vännen sökte efter råd för hur han ska förhålla sig till situationen. Det är rörande att det finns så fina vänner som verkligen vill kunna finnas där på bästa sätt. Jag har verkligen fått upp ögonen för vilka av mina vänner som har det där lilla extra. Det är ovärderligt. Den här mamman har en vän med det där lilla extra, det kommer hjälpa henne mycket. Hur man som vän än gör, så blir det bra, när man på riktigt vill finnas där och lyssna. Så jag tror att den här personen egentligen inte behöver så mycket stöd, han har det där lilla extra och det räcker.

Men jag vill skriva ner lite saker som jag tycker att man som utomstående kan tänka på. Saker man kan säga, och saker man inte bör säga.

För det första så behöver man aldrig säga att man förstår, för det gör man inte, om man själv inte har förlorat ett barn. Visa att du försöker förstå, så räcker det.

Säg inte att du aldrig skulle klara det, vi änglaföräldrar kan då tänka. ”Jaha, så du menar att du älskar ditt barn mer än vad jag älskar mitt, eftersom jag klarar det och inte du?” Jag vet inte om jag kan påstå att någon klarar det, hur mäter man om man har klarat det eller inte? Du lever, du kommer fortsätta leva, du har inget val.

Säg inte heller ”Du kan få ett nytt eller ett till barn.” eller ”Tur att du har fler barn.”  Det spelar ingen roll hur många barn man hade innan eller får efter, alla barn är unika och betyder lika mycket. Tänk er själv in i situationen vilket av era barn ni skulle välja bort. Det går inte, man blir inte mindre ledsen för att man har eller kan få fler barn. Så uttrycket ”Ni är unga” har inte heller någon betydelse.

Det är bättre att säga för lite än för mycket. En människa i den här situationen lyssnar på allt, analyserar vart enda ord. Så välj dina ord, men var ändå inte rädd för att fråga. Ställ hellre en fråga än att berätta hur det skulle ha varit för dig eller hur du skulle ha gjort och inte gjort. Fråga hur personen känner och vill göra, det är det som är det viktiga, inte hur du känner eller hur du skulle ha gjort.

Uteslut helt och hållet prat om karma eller att saker händer av en anledning. Påstå inte att det finns någon mening med det som händer, det finns ingen mening med att barn dör. Aldrig! Försök heller inte pigga upp med kommentarer som ”Det kommer något bra ur allt.” Visst, det kan komma bra saker ur att man har förlorat ett barn. Man kan knyta värdefulla kontakter för livet, man kan finna sig själv på en annan nivå osv. MEN det kommer aldrig vara värt det. Vi skulle hellre varit utan dom erfarenheterna och haft vårt barn kvar. Vi var bra människor även innan.

Tänk att du ska vara ett hjärta med större öron än mun. Lyssna mer än av du pratar med andra ord. Finns där, skicka ett enkelt sms eller ring. Förvänta dig inte att alltid få svar. Ibland orkar man inte, man vet inte vad man ska säga eller skriva. Boka inte in för mycket saker med personen, det upplevde jag som stressande. Om jag bokade en fika fyra dagar fram, så hade/har jag inte en aning om jag orkar fika just då. Räkna med att personen kan uppfattas som egeiskt, och acceptera det. Vi måste få vara egoistiska, vi orkar inte med någon annan än oss själva. Lås oss styra takten.

Tänk också på att det du kanske uppfattar som lång tid efteråt antagligen inte uppfattas som lång tid för föräldern. Världen står stilla för oss. Nu har det gått sex månader för mig snart, och det är enligt mig, inte alls lång tid. Jag har hört om en änglamamma som berättade i en butik att hon förlorade sitt barn för x antal år sedan. Jag vet inte hur dom kom in på det. Butikbiträdet sa ”Oj det var inte länge sedan” Det värmde i mamman att få höra henne säga det.

Räkna heller inte med att vi någonsin kommer komma över det. Det gör man inte. Vi kommer aldrig sluta älska och sörja våra barn. Låt oss älska våra barn även fast dom inte lever länge. Så länge vi älskar kommer vi också sörja. Alltså för alltid.

En sak som är jätteviktig för mig är att mitt barn alltid kommer att räknas. Se mig som en mamma. Jag vill att våra föräldrar ska räkna Valter som ett av deras barnbarn, vilket som också gör, men det är inte så för alla. Som sagt, räkna med mitt barn, har han funnits. Prata om mitt barn, fråga, visa intresse. Det värmer. Vi är lika stolta över våra barn som alla andra och vill berätta om dom och visa upp dom.

Vad inte rädd för att höra av dig eller finnas. Ställ inga höga krav på att du ska säga eller göra rätt. Var ödmjuk och följ ditt hjärta så blir det bra. ”Jag är ledsen” räcker om du möter oss ute, undvik oss inte för att du blir rädd. Vi är inte rädda, vi utsätts för dessa möten hela tiden.

Räkna också med att vi är trötta och förvirrade. Hjärnan går på högvarv. Jag känner mig små sjuk och gammal hela tiden, sliten, trasig. Vi är inte som vi var innan, vi kanske heller aldrig blir det, jag vet inte.

Pressa inte personen till att vara duktig och börja jobba osv. Vi vill inte vara sjukskrivna hela livet, vi kommer börja leva mer normalt, men tänk på att vi är trasiga, vi behöver tid. Man mår bra av rutiner och att leva så normalt som möjligt. Men att kliva upp, duscha, äta och träffa någon i familjen kan räcka utmärkt första tiden. Som sagt, låt oss styra takten. Du vill så gärna att vi ska må bra igen, men det går inte att skynda på. Jag tänker att det blir lite egoistiskt från alla andras sida, dom vill att vi ska må bra så att dom kan må bra. Ni får gott vänta!

Vi kommer skratta och ha bättre stunder, men tro inte att det är bra för det. Vi blir experter på att bita ihop och hålla en fasad. Vi orkar inte gråta konstant. Vi måste bygga upp den här fasaden för att få plats för skratt och glädje. Glädje och sorg går parallellt så man kan känna båda känslorna samtidigt. Blanda inte ihop sorg och depression. Jag är ledsen för att mitt barn har dött, men jag har fortfarande samma humor och jag kan fortfarande glädjas åt andra fina saker i livet.

Just because it's black in the dark
Doesn't mean there's no color"

Over and Out