Sponge

Idag när jag ser tillbaka på allt dividerande fram och tillbaka om huruvida vi skulle avbryta graviditeten i vecka 18 eller om vi skulle Kriga tillsammans med vårt mirakel så tänker jag att jag var fruktansvärt naiv.... Jag försökte mentalt ställa mig in på hur det skulle komma att bli att leva med ett barn med de handikapp som skulle kunna bli dels om barnet föddes förtidigt dels om barnet inte utvecklats som det skulle pga avsaknaden av fostervatten. För mig var det det som var det svåra, att acceperta och försöka förstå något som jag egentligen inte alls visste vad det innebar och inte heller någonsin skulle kunna förbereda mig för... Vad jag däremot hela tiden tänkte var att om miraklet dör strax efter födseln skulle det vara vädligt väldigt sorligt men vi hade ändå då gjort allt vi kunnat, jag hade förlikat mig med det på något sätt, men nu nu när just det hände kan jag inte för min värld förstå hur jag tänkte, jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat tänka att det var så här fruktansvärt jag skulle må när jag förlorat mitt barn strax efter födseln... En bit av mig försvann med Krigarn en del som aldrig någonsin kommer läka,  jag förstod inte innan vad det innebär och bli förälder den obeskrivliga kärleken som sker från första stund, det är något ingen någonsin kan förstå om man inte är förälder.... Jag undrar hade jag gjort samma val idag?

 

 

Over and Out!