Sponge

 

 

 

 

Det som jag går igenom nu och som jag gjort sedan den 23/12 eller ja egentligen sedan den 26/10 är det värsta och smärtsammaste en människa kan vara med om. Och ja jag vet att det inte finns något värre för att jag har förlorat min adoptiv mamma i cancer, haft en pappa som haft hjärtproblem och fått operera hjärtat, förlorat både mina mor-far föräldrar och haft en mamma som kämpat mot och vunnit över bröstcancer.  Jag är en av de starkaste personerna jag vet! Jag är en överlevare även om jag ibland tvivlat! Men bara för att jag inte ligger hemma i ett mörkt rum med täcket långt uppdraget över huvudet och fortfarande är sjukriven betyder inte att jag mår bra, är den gamla versionen av Sandra. Man kan fan inte förvänta sig att jag ska göra och vara precis som vanligt eller rättare sagt som innan, och det gör mig så ont och ledsen när det finns folk som sätter sig själv i första rummet och inte kan visa eller ha förståelse för min sorg, jag mår illa av dessa fruktansvärt egocentriska människor! Jag försöker leva med allt vad det innebär, jobba,plugga, träna och umgås med familj o vänner det är som sagt tufft nog! Önskar jag kunde säga dessa människor några sanningens ord eller trycka ctrl delete på dem, men det  går inte för kraften och energin min räcker bara till att fungera i vardagen....

 

over and Out!